Jag har vuxit upp på landsbygden och alltid haft nära till vattnet. Trots det är det en helt annan sak att bo ”ute i skärgården” med färja och allt och jag måste säga att jag hittills inte ångrat en enda dag att bli skärgårdsbo, trots att det nu börjar närma sig fem månader sedan flyttkalaset gick (för min del åtminstone).

Jag vet inte om det var coronavåren och den kusliga känslan av att vara instängd i en liten lägenhet när corona härjar utanför i studiestaden eller bara en längtan till min partner, vår hund och vårt nyrenoverade hem, men när jag flyttade till Bergö i Malax skärgård i juni kände jag mig så fri! Skärgårdens grönska välkomnade mig med öppna armar och trots att alla löven nu fallit ner från träden och vi inväntar en lång, mörk och säkert blöt vinter, så ler jag ändå varenda gång jag går ut på promenad.

För här finns tystnaden. Här finns lugnet. Här finns tryggheten.


Jag trodde att jag skulle störa mig mera på färjan än vad jag gjort. Och trots att den haft liite för många problem för att inte börja irritera var och varannan Bergöbo vid det här laget, så tycker jag ändå om den. Den är charmig på sitt enkla vis och speciellt när man varit på fastlandet och tar färjan tillbaka till Bergö så finns de där åtta, tio minutrarna att bara titta ut över havet och solnedgångarna – tänka på dagen som gått och på vad man får se framemot när man kommer hem. Det är en väldigt lugnande känsla.

Bergöboarna är också otroligt hjälpsamma och trevliga. Det har ju inte blivit så många möten i och med corona, men det lilla jag hunnit uppleva är människor som värnar om det lilla, inte tar stress över småsaker och som är nyfikna på oss, på flytten och vårt hem – ”polisinas” – som alla kallar det. Det är för att Peters farfar var polis och huset som vi renoverat var tidigare hans och Peters farmors hem.

Det känns fint att renovera ett hus som redan har en historia. Det är också extra kul att se Peters släktingar komma och hälsa på och se deras förvånande min när de ser hur mycket rum man kan få bara man tar bort alla små skrymslen och vrån (även om jag så jättegärna hade velat ha kvar dem).

Sedan är det ju så skönt att få bo nära våra släktingar igen. För mig är släkten jätteviktigt och här på Bergö får vi bo nära Peters släkt, medan min släkt finns nära till hands på andra sidan färjan. Det känns så otroligt fint att kunna jobba eller åka till Vasa och bara kunna svänga in till min pappa, min mamma, min mommo eller moster, för att inte tala om min bästa vän (!), innan man bestämmer sig för att slutligen ta färjan över till Bergö, till slutstationen, till vårt nya hem.

Jag mår jättebra här på Bergö. Det är precis vad jag önskat mig och jag ser framemot att få rota mig mera på den ö som jag numera kallar mitt hem.

Vårt hem.