I vårt hus råder teflonförbud sen många år tillbaka. Jag ser en viss merit i att använda teflonkastruller för såser om man inte kan laga dem utan att de bränns vid, men för alla andra ändamål hör eländet hemma på Stormossen.

Teflonpannor tål inte höga temperaturer, de missformas vid plötsliga temperaturväxlingar, de får lätt repor om man inte är försiktig och bara använder trä- eller plastbestick i den (och när de repas ska de också slängas för att man inte ska få i sig giftiga ämnen via maten), och så är det i princip omöjligt att få en vacker yta på det man steker. Fördelen med en teflonpanna är att den är lätt att lyfta och lätt att diska, men ungefär där tar det stopp.

En redig gjutjärnspanna har å sin sida en högre förväntad livslängd än du som läser. Ju mer man använder den och skrapar i botten, desto slätare och finare yta får den, därför är det både praktiskt och ekonomiskt att köpa gjutjärnspannor på loppis istället för i affären. Dessutom frigörs järnpartiklar ur botten och blandas med maten när man skrapar och håller på, vilket är bra för hemoglobinet på lång sikt. Förresten är alla gjutjärnskärl magnetiska, vilket betyder att de funkar på såväl eld som induktionsplattor.

En gjutjärnspanna kräver dock underhåll och kärlek, men om man sköter den på rätt sätt har man ett effektivt köksverktyg som håller hela livet. En gjutjärnspanna med väl inbränd yta är lika non-stick som en splitterny teflonpanna. Men man ska endast tvätta ur den med hett vatten och diskborste, och aldrig lägga den i diskmaskinen. Då totalförstörs ytan och det börjar bildas rost redan innan diskcykeln är klar (om nån vore så grym mot mina pannor är risken stor att jag tar livet av förövaren och sedan mig själv).

Nä, hett vatten och diskborste är det som gäller. Torka ur med hushållspapper efteråt för att undvika rostbildning.

Anyway, nu när jag har förklarat varför gjutjärn är en grymt seriös livsstil ska jag berätta om mitt senaste fynd i antikbutiken. Jag har länge varit på jakt efter ett ordentligt våffeljärn utan teflon. Så gott som alla elektriska våffeljärn innehåller teflon, så de är ute ur ekvationen på en gång. Ska man ha nåt ordentligt ska det vara gammalt, så jag började söka på loppisar och antikaffärer.

Till slut hittade jag den här pjäsen på antiq.fi. Jag har ingen aning hur gammal den faktiskt är, men jag skulle gissa att den är tillverkad under 1900-talets första tredjedel. Utöver våffeljärnet kom det med en ställning för vedspisen, så man kan grädda sina våfflor över öppen eld. Den råkade passa perfekt på vår Högfors 6, och när jag slipade bort rost från ställningen dök det upp en liten inskription som löd ”No. 6”. Snacka om tur, va?

Efter att ha skrubbat våffeljärnet med såpa, stålull och stålborste brände jag in en ny stekyta med hjälp av rypsolja och en glödhet ugn. Ställningen slipade jag slät innan jag applicerade ny spissvärta på den. Resultatet blev ett riktigt ansiktslyft och ett glatt våffeljärn som får en permanent plats i vårt kök.

Nu återstår bara att laga våfflorna. Det kan vi ta i ett annat inlägg.

//Peter