Mycket cirkulerar i mina tankar denna farsdagskväll.

Jag är otroligt tillfreds och tacksam. Vi hade en fin farsdagsmiddag här hos oss med våra pappor med respektive – någonting som jag vet inte alla haft möjlighet i dessa coronatider. Samtidigt har jag tänkt på min morfar, mannen med glimten i ögat och som alltid var glad över livet. Han är min stora idol och någon som jag är glad att jag släktas på. Så länge jag lever tänker jag se positivt på livet, precis som morfar. <3

Men veckan har också inneburit sorg. Den här helgen har en god väns nära släkting gått bort.

Jag vill du ska veta att jag finns här för dig. <3

När döden knackar på dörren så finns det ofta en sak som betyder mer än allt annat: våra nära och kära. Det är dem vi tänker på, det är tillsammans med dem vi sörjer och det är tillsammans med dem man sedan klarar sig vidare.



Saknaden, som först är så stor och övermäktig, den går till slut också att hantera. Men visst finns den där hela tiden någonstans, den där känslan i bröstet. Den kommer ofta när man minst anar det – när man inte är riktigt beredd. Det räcker med att jag ser en bild på min morfar så kan jag bli emotionell.

Men det är okej. Vi är bara människor. Det är okej att sörja någon som betytt mycket för oss.

”Så mycket mörker som fanns, ändå fanns det tid för skratt, gråt och kärlek. För känslor”

Jag har också varit lite extra emotionell av andra orsaker den här helgen. Igår firade jag nämligen också treårsdag; tre år sedan jag skrev det här blogginlägget på min förra blogg: ”Jag mår bra nu”.

Jag har alltid varit öppen med mitt mående och det har inte alltid varit så glatt och soligt.

Under vissa perioder har det varit mörkt, riktigt mörkt.

Men då känns det bra att komma tillbaka till mitt blogginlägg som jag skrev för tre år sedan. För jag tycker det är minst lika viktigt att berätta att man hittat ljuset och livsglädjen igen, som att berätta att man levt i mörker.

”Det var inte så länge sedan som jag ännu igen hade en jobbig ångestattack. Bara som att någon öppnade ett hål i en isvak och kastade i mig. Mitt under alla dessa år så upplevde jag ju så många gånger, kan det här inte bara ta slut? Men så kom nu då den här perioden. Perioden av eftertänksamhet och tid att fundera och reflektera. Jag har funderat på hur det kändes att vara i mörker och jämför hur jag känner mig nu. Och där någonstans så bara fanns det. Konstaterandet att det här är precis som mitt sista besök hos psykologen. Mitt jag, min själ, vad man nu vill kalla det, har nyligen försökt säga åt mig: Låt det förgångna vara förgångna. Blicka framåt. Lev.”

Nu är det tydligen tre år sedan jag kände i hela min kropp att jag mår bra igen. Och jag kan glatt säga att jag fortfarande mår bra. Jag har faktiskt aldrig mått bättre.

Livet i skärgården är precis så stilla och fridfullt som jag längtat efter. Livet på Bergö är precis så nära våra släktingar som jag vill vara. Livet i Åbo innehöll precis det som behövdes och var precis tillräckligt lång.

Och nu när farsdagen är över så har jag officiellt gått in för julfrid och juletid. I detta mörker behöver vi allt ljus som vi kan ge åt varandra och jag hoppas att vi alla snart kommer att lysa upp varandras sinnen med ljusstakar i fönstret och vackra ljusslingor runt husknutarna.

För om jag måste välja mellan ljus och mörker – så väljer jag ljuset. Alla gånger.

// Jasmine