Jag går runt” byn” med vår fina hund Nemi nästan varje dag. Sedan jag flyttade till Bergö i Malax skärgård sommaren 2020 har jag gått den här rundan otaliga gånger redan. Trots det blir jag inte det minsta trött på promenaden.
Det är inte mycket som händer och sker runtom mig på promenaderna (om jag jämför med alla intryckt jag fick av att bo i Åbo). Här möter jag noll till två bilar, om inte färjan råkar komma just när vi är ute… då kanske jag möter två till. Jag möter noll till två människor, ser jag någon hälsar vi på varandra och går sedan vidare. Ibland kör en av min mans släktingar förbi och kanske stannar och säger några ord. Men ofta är det bara jag, hunden och kanske en podd i öronen. Är det sommar betar några får och bräker. Är det jul lyser ljusstakarna i varje hem och hus. Just nu hör man ifall några ungdomar skrinnar på isrinken bredvid skolan. Men ofta är det bara jag, hunden och kanske en podd i öronen.
Speciellt nu vintertid, när även snön har tystat det ljud som brukar komma från färjan, så är det om ens ännu tystare. Å jag känner mig så fridfull och harmonisk. Utanför mig har naturen sin stilla gång och det har faktiskt börjat att göra ett intryck på mig.
Naturen stressar inte fram något. Den tar sin tid att bli vår, sommar, höst och vinter och jag märker att jag inspireras av den. Allting måste inte hända nu på sekunden. Det är okej att vänta. Kanske det till och med finns en styrka i att behöva vänta och inte få allting serverat på ett silverfat direkt man begär något. För nog är ju känslan att kunna gå på isen, när man inte gått på isen här i området på flera år, obeskrivlig. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Jag märker också att flera av de som bor här har samma sköna inställning. De har för länge sedan anammat det som jag strävar till – ett harmoniskt liv i samklang med naturen.
Här är allt lite mera naket. Samtidigt är det både kargt och varmt. Det är äkta. Man hjälps åt. Färjan skapar både en distans och en samhörighet.
Jag har förvånats över att min mera introverta sida blommat upp igen sedan jag fått bo här några månader. Den där känslan av att trivas i sitt eget sällskap (gärna med en man och en hund i närheten förstås) har om något blivit ännu starkare sedan jag flyttade hit. Jag känner att jag har tid att reflektera och stanna upp, när även samhället här omkring tar saker i sin egen mer långsamma takt.
Och något jag också har märkt är att mitt behov för att synas på sociala medier har minskat. Den där tanken att regelbundet uppdatera sig känns mer och mer stressigt och främmande för mig och jag är glad att jag nu kan ta en bild å bara tänk ”åh, vilken fin bild” utan att som första tanke lägga det på some och dela det med andra. Vilken frid.
Jag känner också att jag kommit närmare det jag verkligen bryr mig om. Mina nära och kära. Avståndet behöver inte vara något stort hinder för mig längre. Visst vill jag om något träffa dem ännu mer än jag redan gör, men det känns skönt att redan i den här åldern, som 26-åring, reflektera över vad som verkligen är viktigt i livet och höra också andra säga det – relationer. När allt annat försvinner är det relationerna som betyder mest för oss som människor. Även för mig.
Jag tror att den här flytten har gjort mycket gott för mitt välmående och jag har en stor framtidstro att även det här året kommer att bjuda mig och oss alla på många minnen, både otroligt vackra och otroligt smärtsamma minnen. Men som det sades i programmet jag tittat på nu medan jag virkat lite i helgen:
”Det sägs att man bara lever en gång. Men det är fel. Man dör bara en gång. Man lever varje dag.”
// Jasmine
